I Sverige var det först i samband med de stora krigen på kontinenten som häxprocesserna tog fart och de nådde sin kulmen 1669-1677.
Men redan i slutet av 1500-talet dömdes häxor till bålet.
Så sent som 1704 avrättades den sista häxan, en 80-årig gumma.
Ungefär 300 personer avrättades som häxor i Sverige.

Många av de anklagade var "kloka gummor" som praktiserade den örtkunskap som gått i arv i generationer. De använde sig även av katolska signelser som även dessa gått i arv.
Det var ingen svartkonst eller djävulsdyrkan, men under inflytande av det allmänna "vanvettet" tillkom även en del företeelser och riter som hör till svartkonsten.
Till den riktiga svartkonsten och riterna i Blåkulla hörde också att häda Gud.
Under förhören som pågick under pina och misshandel, pressades det fram "förvrängda kyrkoböner" ur "häxorna". Dessa "böner" var säkert lika nya för "häxan" som för domarna.

Att anklaga någon för häxeri var ett bekvämt sätt många gånger att göra sig av med en rival.
De fick andra med sig som ställde upp och vittnade om att personen verkligen var en häxa.
En del greps av "maktens berusning" när de upptäckte att de med sina anklagelser kunde döda vem de ville.
Andra vittnade för att själva undkomma att bli brända på bålet.

Annars var det speciellt barnen som spred tron på häxorna.
De spred med fantasins hjälp historier om häxor och deras verksamhet, jagade upp sig och blev verkligen skrämda av något som egentligen inte existerade. De fick de vuxna med sig som till slut trodde på historierna och anmälde häxorna.

Häxornas "hem" var Blåkulla.
Det hade i den tidens folktro ofta utseende av en rik stor gård där "Fanen" var en fin godsägare som bjöd in häxan till sitt hem.
Av Fanen fick häxan en s.k. "spiritus familaris", en sorts hemmademon som skulle dra mjölk och säd till gården. Dessa demoner kallades bland folket bjära, mjölkhare, puke eller trollkatt.
Häxorna kunde också själva tillverka sina bjäror.

Senare har Blåkulla blivit en ö som ligger i Kalmarsund.